Attetion ehhhhhhja..

Åhhh. Jag vet helt ärligt inte vars jag ska börja, jag behöver bara skriva ut om massa saker.. Eftersom de bara finns en jag litar på och kan prata med om allt till 100 % borde den bli trött på att höra om alla mina problem. Så nu får ni också bli lite trötta för det är trotsallt min blogg och ingen tvingar er att läsa den..

Jag är helt jävla lost, de känns som allt har rasat. (Familj, vänner, släkt, intressen).. jag har nästan ingen kontakt med min syster eller broder, vi pratar typ när vi hälsar på varandra. Vilket inte är så ofta pga avståndet vi har till varann. Jag älskar dom så himla mycket men kan ändå inte ta tag i situationen och bara ringa iväg ett samtal och bara prata om allt mellan himmel och jord. Sen min älskade mamma också, jag borde spendera mer tid mer hon som när jag var mindre. Hon har en väldigt jobbig period just nu, men blir de av? Svar nej. Samma sak med pappa.. Jag funderar ofta på hur man kan vara så jävla dum när man är ung och stå och skrika åt sina föräldrar ex "är du jävla dum i huvudet klockan är bara 00.00 och jag får inte gå ut blbalbal" hurfan tänker vi alla då (antar att jag inte är den ända som gjorde så)
Jag menar dom vill bara ens bästa och är rädda för att nå ska hända, de är ju inte för att vara dum.. Åh hur fan har jag tänkt varenda gång jag stått och skrikit massa saker åt mina älskade föräldrar, det är ju tack vare dom jag är hära idag.
Klart jag har vänner, jag umgås med dom osv. Men jag har varit så van hela mitt liv att ha jätte många vänner & kunna prata om allt till dom utan massa gorm. Jag vill kunna lita på folk, men de går bara inte. Endel vänner struntar jag nästan i, eller nej inte riktigt men folk jag inte känner så bra. jag vågar typ inte börja känna dom, vet inte varför. Det är en dålig vana jag har, eftersom man måste lära sig att släppa in nytt folk i livet. Allt de här kan ju bero på att när man får veta att ens bästavän/bästavänner pratar skit om en bakom ryggen. Jag "bryr mig inte" det är väl så jag säger. Men jag vet inte, det måste ju vara nå fel på mig då för man pratar väl inte skit utan en anledning? Det kanske är så att jag är så falsk som folk säger.. Jag behöver ha folk jag kan lita på och prata med om allt :'(
Sen då min kära pojkvän som jag ibland kan behandla som ett svin (eftersom att de mesta går ut över honom) han är även min bästavän, den som jag skrivit att jag kan lita på. Det är faktiskt Rickard! Och visst han är helt perfekt och duger att ha som bästavän också. Men det är som ändå inte samma sak som en "tjej bästavän"
När jag är så här förvirrad och ledsen blir jag arg också och det går ju faktiskt ut på dom närmsta då som jag nästan träffar varje dag och det är ju min pojkvän och mamma.
Hur kan jag ta ut min ilska på dom när dom egentligen inte alls har nå med hur jag mår just nu..
 
Ja nu vet jag knappt hur jag har skrivit de hära, och att ni blir förvirrade och inte fattar nå när ni läser det hära förstår jag.. Men jag behövde bara skriva av mig så ni behöver inte ens fatta

Kommentarer
Postat av: din störda blondin i björns

<3

2012-08-30 @ 22:24:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0